Gräsänka över helgen
Torsdag kväll, alla hjärtans dag. Här sitter jag, i lägenheten, alldeles ensam för att älsklingen bestämt sig för att spendera helgen på annan ort (läs: hos sina föräldrar). Suck. Jag har varit hos mina föräldrar i nästan två veckor, och när jag äntligen kommer hem till min älskling så åker han hem. Hrm. Inte kul. Men vi hade iaf myskväll igår. <3
Oj, vad kärleken får ett uppsprång eller rättare sagt vaknar till när man inte träffats på länge. De senaste dagarna har jag hela tiden tänkt att "jag är världens lyckligaste flickvän.". För det är jag faktiskt. Han gör mig till världens lyckligaste. Härligt!
Idag följde jag iaf älsklingen ned till stan för att han skulle ta tåget hem. På vägen ned springer en liten tjej ikapp oss. Hon såg väldigt sjaskig ut, hade gårdagens smink och håret på ända. När hon kom närmre såg man att hon inte var så liten som man först trott, utan kanske 18-19 år. Hon frågade efter vägen till närmsta sjukhus, och berättade att hon blivit nedslagen kvällen innan. Empatisk som jag är blev jag förfärad och ville hjälpa. Älsklingen, som i sådana här sammanhang är väldigt olik mig, kramade min hand och tittade menande på tjejen. Jag tittade menande tillbaka. Vad fan skulle jag göra? Tjejen skulle ju åt samma håll som oss, jag kunde ju inte bara springa ifrån henne?
Så hon slog följe med oss, och berättade att hon varit ute och festat kvällen innan. Kvällen hade avslutats på en pizzeria i stan där hennes killkompisar börjat bråka med ett annat gäng. Hon hade sprungit in på toa och gömt sig där tills bråket var över, och inne på toan hade hon snubblat på toaletten. Hon sa att hon hade ont i sin ena sida, och trodde att hon hade brutit revbenen. Plötsligt är det som om hon kommer på något, och ber oss istället visa vägen till polisen, så att de kan "...fotografera skadorna, för det här måste ju dokumenteras! Jag ska stämma dom!". Älsklingen rycker menande i min arm, och jag visar snabbt tjejen till polisen innan våra vägar skiljs åt. Jag håller med älsklingen, tjejen verkade inte riktigt klok, men det var ändå synd om henne. Undrar hur det gick?
Efter ett mysigt avsked (kan avsked vara mysiga?) styrde jag mina steg mot stadens shoppingdistrikt. Jag har sparmånad denna månaden, så någon hardcore-shopping var det absolut inte fråga om. Nepp, men jag hittade en söt tunika på hm. Härligt!
Tog en långpromenad hem i solskenet, och när jag kom innanför dörren la jag mig på sängen för att vila. Vaknade två timmar senare... Ojojoj... Hur ska jag kunna somna ikväll? ;)
Faktum är att jag är trött. Nu ska jag gå o lägga mig. Ensam. Men jag kan sova ensam, jag är vuxen. Sov gott!
