Nostalgi
"Det kallas himlen och jag har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över himlen så önskar jag att du var här
Du var så poetisk och nu går du i en annan värld
Och jag kan bara säga
Kom tillbaks
Den här världen är så underbar
Kom tillbaks
Hela världen var så underbar
Och det kunde lika gärna varit jag
Lilla Fågel Blå
Vi var så unga och vi kunde inte säga stopp
Fast världen föll som ett korthus när vi försökte klättra opp
Och vi fick aldrig säga hur vi älskade varandra som bara vänner gör
Kom tillbaks.....
Du var så poetisk och nu går du i en annan värld
Jag tror den kallas himlen och jag har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över himlen så önskar jag att du var här
Och nu kan jag bara säga
Kom tillbaks......."
Nånting
Mitt liv har återigen funnit tillbaka till samma rutiner jag hade innan sommaren gjorde entré med dess orutinerade "måsten". Jag har återkommit till min främmande hemstad, och kommit fram till att jag nog är ganska lycklig här. Jag har klarat av min första tenta, hoppas bara att jag klarade den, och nästa väntar inom en vecka. Jag har lagt om mina rutiner en aning, till att börja med har jag ändrat träningsform. Konstigt, trots att jag älskar den träningsform jag hade tidigare är jag relativt tillfreds med det nya sätt på vilket jag tränar nu.
Jag måste fortfarande arbeta på att förbättra mitt sociala liv i denna nya stad, men för varje dag blir det aningens bättre. Jag har gjort upp en massa planer för hösten, jag har en massa roligt att se fram emot som ska göra att tiden går fortare, men ännu är inte almanackan lika fullbokad som jag vill ha den. Mtt liv börjar anta formen av ett inrutat schema där varje fri lucka genast fylls med något att göra för att jag, tidsoptimisten, ska känna att jag duger och behövs här i världen.
För det är trots allt det allt går ut på - att känna sig behövd och omtyckt.
Jag måste fortfarande arbeta på att förbättra mitt sociala liv i denna nya stad, men för varje dag blir det aningens bättre. Jag har gjort upp en massa planer för hösten, jag har en massa roligt att se fram emot som ska göra att tiden går fortare, men ännu är inte almanackan lika fullbokad som jag vill ha den. Mtt liv börjar anta formen av ett inrutat schema där varje fri lucka genast fylls med något att göra för att jag, tidsoptimisten, ska känna att jag duger och behövs här i världen.
För det är trots allt det allt går ut på - att känna sig behövd och omtyckt.
någonting
till dess krossar jag rutor
drömmar illusioner
till någon vänder sig om
till ekot av mina fotsteg
till dess sliter jag upp kylskåpsdörren
för att höra ljudet från min röst
studsa mot freon
