Mitt Liv Som Mig

Idag är det den första advent. Jag sitter i min nya lägenhet tillsammans med sambon och konstaterar att jag inte har några adventsljusstakar. Katastrof, tycker jag, som anser att julen är årets mysigaste tid och då man bör omge sig med ting som ger hög mysfaktor. En petitess, tycker sambon, som föraktar allt som har med hetskonsumtion att göra.

Han: "Vad ska du med en adventsljusstake till? Vi har ju redan lampor i fönstren."
Jag: "Men, det är inte det det handlar om. Jag vill ha adventsljusstakar för att de är fina, och det hör till traditionen att man ska ha sådana"
Han: "Så du vill tillhöra den stora flocken som vallfärdar till affärerna och köper adventsljusstakar för att du måste, av tradition???"
Jag: "Men jag vill. Av principskäl"
Han: "Jag vill inte ha sådana. Av principskäl!".

Diskussionen fortsätter i liknande banor tills;
Han: "Men du, du får gärna köpa adventsljusstakar om du vill. Mig gör det inget. Jag känner bara inte ett behov av att ha ljusstakar som du gör."

Och så var diskussionen över. Han är ädelmodig, och jag liknas vid dagens köphets. Jag liknas vid en skock får som följer tradidtionen och saknar förmågan att "think outside the box". Allt är bra, allt borde kännas bra. Men det gör det inte. För jag känner mig som en sämre människa. Jag vill inte tillhöra de skock människor som är inkapabla att fatta egna beslut och gå emot normen. Jag är speciell, jag är inte som alla andra. Men jag VILL ha adventsljusstakar!