Tack
Pratade precis med min vän, dear E, på telefon. Och något slog mig när jag talade med henne. Inte bokstavligt då, utan jag fick en tanke. Omg vad bitter hon låter. Våra senaste samtal har inte varit direkt trevliga, jag har inte kunnat prata så mkt på grund av ont i halsen så jag har överlåtit åt henne att sköta the talking. Och hon har hela tiden kommit med små gliringar. Vi kunde inte ses när jag var hemma senast eftersom jag jobbade en hel del och dessutom blev sjuk. Fine, liksom. Jag erbjöd henne att komma hem till mig och sällskapa med mig när jag var sjuk men det ville hon inte, vilket ju är förståeligt. Så varför alla dessa gliringar? Vad f*n, mitt liv är inte en dans på rosor det heller. Men jag väljer att faca mina måsten. Det gör inte hon, E är mästare på strutsmetoden. Du vet, sticka huvudet i sanden och hoppas att det går över. Hon har alltid varit sådan, men jag älskar henne ändå. Hon är min bästis oavsett vilka egenskaper hon har, för det är helheten jag gillar. Men nu, när hon är sur och bitter och kommer med en massa gliringar så vet jag inte längre. Vad vill hon av mig? Vad ska jag göra?!
Igår när hon ringde låg jag i sängen med älsklingen och kollade på film. Mobilen låg i köket, så det tog kanske fyra signaler innan jag svarade. När jag svarade så fick jag höra "Jaså, du svarade till slut? F*n vilken tid det tog". Surt. E, var glad över att jag överhuvudtaget svarar. Jag vet inte om jag orkar svara och ta din skit om du ska bete dig så här.
Idag när hon ringde låg istället mobilen alldeles bredvid mig så jag svarade innan en signal gått fram. Då fick jag höra att "vad konstigt att du svarar så snabbt, det brukar du ju inte göra". Okej, ingen fara med det, en sådan kommentar tar inte jag som en gliring i vanliga fall. Men nu, när resten av samtalet fortsätter på samma sätt och hon liksom har garden uppe för försvar hela tiden så blir jag trött. Jag sa vid ett tillfälle under samtalet att jag äntligen lyckats höra vad hon sa, för under samtalet sa jag "va?!" hela tiden. "Förlåt mig då," sa hon surt. Jag fick tillslut förklarat för henne att det berodde på att hela mitt j*a huvud är sprängfyllt m snor och dylikt så jag har svårt att höra.
Hon är hela tiden på defensiven. Vad har hänt E? Varför är du så bitter och missunnsam?
Vad vill du att jag ska göra åt saken?
Hon avslutade samtalet med att fråga vad jag ska göra idag. När jag sa att jag skulle ta det lugnt och plugga sa hon att hon inte trodde att jag skulle plugga alls.
J: Varför inte det?
E: Nä, jag tror det bara. (Underförstått: det brukar du ju inte göra)
Klick.
Nä E, jag har pluggat dåligt de senaste dagarna för jag har vart sjuk. Vad f*n, ska jag behöva banka in skiten i huvudet på dig? Jag har inte orkat öppna en bok, än mindre lagboken. Men idag känns det banne mig bättre. Idag ska det bli plugga av.
Och förresten, E, jag ska vara så tillmötesgående och trevlig på telefon. Mig får du inte arg, för jag orkar inte bry mig om dina problem just nu. Jag vet inte vad dina problem är, för du berättar det inte för mig. Du berättar vad som händer i helgen, hur lyckad den ska bli. Och vet du vad, E? Jag är glad för din skull. Hoppas du får en jättebra helg. Det är bara det att din syn på en bra helg skiljer sig markant från min syn. Jag vill minnas helgen, jag vill njuta av den tillsammans med min pojkvän. Men om du vill festa stenhårt från fredag efter jobbet till måndag förmiddag så fine. Det är upp till dig. Jag bryr mig inte. Men kom inte här och var sur på mig, för att jag inte tycker att ditt liv är avundsvärt.
Huruvida du är avundsjuk på mig och mitt liv låter jag vara osagt, men jag har mina aningar.
Jag tror vår nära vänskap är över och förbi. Du kommer inte ta dig in i min innersta krets igen. Vill du det får du kämpa. Tack för dessa tio år. Tack för en tid av glädje och ungdom. Tack för halva mitt liv. Tack.
Igår när hon ringde låg jag i sängen med älsklingen och kollade på film. Mobilen låg i köket, så det tog kanske fyra signaler innan jag svarade. När jag svarade så fick jag höra "Jaså, du svarade till slut? F*n vilken tid det tog". Surt. E, var glad över att jag överhuvudtaget svarar. Jag vet inte om jag orkar svara och ta din skit om du ska bete dig så här.
Idag när hon ringde låg istället mobilen alldeles bredvid mig så jag svarade innan en signal gått fram. Då fick jag höra att "vad konstigt att du svarar så snabbt, det brukar du ju inte göra". Okej, ingen fara med det, en sådan kommentar tar inte jag som en gliring i vanliga fall. Men nu, när resten av samtalet fortsätter på samma sätt och hon liksom har garden uppe för försvar hela tiden så blir jag trött. Jag sa vid ett tillfälle under samtalet att jag äntligen lyckats höra vad hon sa, för under samtalet sa jag "va?!" hela tiden. "Förlåt mig då," sa hon surt. Jag fick tillslut förklarat för henne att det berodde på att hela mitt j*a huvud är sprängfyllt m snor och dylikt så jag har svårt att höra.
Hon är hela tiden på defensiven. Vad har hänt E? Varför är du så bitter och missunnsam?
Vad vill du att jag ska göra åt saken?
Hon avslutade samtalet med att fråga vad jag ska göra idag. När jag sa att jag skulle ta det lugnt och plugga sa hon att hon inte trodde att jag skulle plugga alls.
J: Varför inte det?
E: Nä, jag tror det bara. (Underförstått: det brukar du ju inte göra)
Klick.
Nä E, jag har pluggat dåligt de senaste dagarna för jag har vart sjuk. Vad f*n, ska jag behöva banka in skiten i huvudet på dig? Jag har inte orkat öppna en bok, än mindre lagboken. Men idag känns det banne mig bättre. Idag ska det bli plugga av.
Och förresten, E, jag ska vara så tillmötesgående och trevlig på telefon. Mig får du inte arg, för jag orkar inte bry mig om dina problem just nu. Jag vet inte vad dina problem är, för du berättar det inte för mig. Du berättar vad som händer i helgen, hur lyckad den ska bli. Och vet du vad, E? Jag är glad för din skull. Hoppas du får en jättebra helg. Det är bara det att din syn på en bra helg skiljer sig markant från min syn. Jag vill minnas helgen, jag vill njuta av den tillsammans med min pojkvän. Men om du vill festa stenhårt från fredag efter jobbet till måndag förmiddag så fine. Det är upp till dig. Jag bryr mig inte. Men kom inte här och var sur på mig, för att jag inte tycker att ditt liv är avundsvärt.
Huruvida du är avundsjuk på mig och mitt liv låter jag vara osagt, men jag har mina aningar.
Jag tror vår nära vänskap är över och förbi. Du kommer inte ta dig in i min innersta krets igen. Vill du det får du kämpa. Tack för dessa tio år. Tack för en tid av glädje och ungdom. Tack för halva mitt liv. Tack.
Kommentarer
Trackback
